Den antika gnosticismen Sethiansk gnosticism Manikeismen

 

Kristen sethiansk gnosticism och den platonska traditionen

En komparativ studie av Nag Hammadikodex VI, 5, från Platons Respublica 588b-589b och Johannesapokryfen

Inledning

Den antika gnosticismen har under de senaste årtiondena aktualiserats genom publiceringar av Nag Hammadibibliotekets skrifter och andra handskriftsfynd. Därtill har ett nyvunnet intresse på bredare front blossat upp genom olika media, populärvetenskap, böcker och filmer där man hämtat inspiration från de antika gnostiska texterna. Den bild av gnosticismen som förmedlats genom media i diverse populära framställningar har inte sällan ur vetenskaplig synvinkel varit mycket bristfällig, ensidig och missvisande. Skönlitterära författare som t.ex. Marianne Fredriksson, exempelvis enligt Maria Magdalena 1998, framställer gnosticismen i feministisk anda och som en mycket mänsklig, kroppslig, religion i motsats till Petrus och Paulus kristendom. Denna bild av gnosticismen är dock problematisk då de antika gnostiska källskrifterna snarare ger oss prov på en världsfrånvänd religionsfilosofi, inte sällan antikosmisk och ofta asketisk, där kroppen och materian ses som ond.1 Den seriösa forskningen kring gnosticismen har avancerat och utvecklats mycket de senaste årtiondena, vilket har resulterat i en mängd högkvalitativ forskningslitteratur i ämnet.

    Upptäckten 1945 och publiceringen av Nag Hammadiskrifterna innehållande 13 olika kodex med totalt 52 skrifter, varav 6 dubbletter, samt fem tidigare kända, har gett oss betydligt bättre möjlighen att studera olika typer av gnostiska skrifter.2 Ett antal handskrifter av denna typ har sedan länge funnits tillgängliga som Askewkodexen (1773), Brucekodexen (2 kodex, 1769), Oeyen Fragments (1895), P. Yale inv. (1784, fragment från samma texter som i NHC kodex III, 1964), samt Berlinkodexen (1896).3 Nag Hammadifynden har dock gett oss mycket ny kunskap om den antika gnosticismen.

    En annan viktig källtextgrupp är de tidiga kyrkofädernas skrifter, vilka visserligen är skrivna i polemik mot olika typer av gnostiska riktningar och som apologier för den apostoliska kristendomen, men de ger oss i många fall värdefulla upplysningar om den gnostiska religionen. Ireneaus från Lyon skrev kring 180 e.Kr. sitt verk Adversus Haereses detta tidiga verk är en viktig källa för forskningen kring gnosticismen. Men vi har även texter av Clemens av Alexandria (ca 150-ca 215), Origenes (ca 185-ca 254), Hippolytus (170-236) samt Epifanius av Salamis (ca 315-403) m.fl. att tillgå i studiet av de antika gnostiska riktningarna4 Till detta skall inte glömmas den paganska nyplatonikern Plotinos5 lärjunge Porfyrios (ca 234-305 e.Kr.) vilken ordnade och gav ut sin läromästares läror i Enneaderna, i vilket han sökte vederlägga sin tids gnostikois läror.6

    Föreliggande studie koncentreras kring den kristna sethianska gnosticismen och dess förhållande till den platonska traditionen under antiken.

 

Du kan ladda ner denna uppsats i sin helhet i PDF format här: Textfil

 

Noter:

1 Vissa typer av gnosticism är absolut dualistiska, andra relativt dualistiska eller monistiska.

2 Robinson, 2007,  xi, (10 av de 41 texterna som tidigare inte var kända före Nag Hammadifynden är dock mycket fragmentariska, vilket innebär att fynden gett oss ca 31 nya skrifter att studera.

3 Layton, 1995, xxvi.

4 Layton, 1995, xxiv.

5 Plotinos (205-269/270 e.Kr.) nyplatonismens utläggare vilken framlade en religionsfilosofi som skulle ha stort inflytande under antiken och framåt i historien. Denne var dock själv lärjunge till Ammonios Sakkas (ca 175-242/243e.Kr)  från Alexandria.

6 Porph. Plot.16,  Plot. Enn. 9.