Messiansk judendom

Paulus liv och tjänst

Alexandria, olika typer av kristendom

 

Messiansk judendom, judiskkristna i Jerusalem och Paulus hednamission

 

Den messianska förväntan bland judarna under början av första århundradet var hög. Förväntan var förknippad med olika typer av eskatologiska och apokalyptiska teologier. Man såg fram emot en ny tidsålder där Guds Messias skulle träda fram och upprätta Guds rike på jorden.[1] Med detta följde även olika profetgestalter, en mängd olika typer av profeter uppträdde bland judarna fram till det judiska krigets slut 70 e.Kr. Josefus skriver om Johannes döparens verksamhet och hur denne döpte och predikade för folket. Den rörelse som uppstod kring Johannes var stor bland judarna och hans inflytande över folket som lyssnade till honom var uppenbart stor vilket senare ledde till att han avrättades av Herodes (Joseph AJ 18. 5. 2). Att det fanns olika typer av eskatologiska och messianska teologier under denna tid återspeglas även i Nya Testamentet då folket diskuterade vem den Jesus var som börjat predika bland judarna:

…”Vem säger folket att jag är?19De svarade: ”Johannes döparen, men somliga säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.” (Luk 9:18-19.).

Den rörelse som startade bland judarna under 30-talet kring Jesu person fortsatte trots att han korsfästes under Pilatus tid som ståthållare (26-36 e.Kr) och de judar som trodde på honom var därmed vad man kan kalla jesusmessianska judar. När denna messianska rörelse började spridas bland ickejudar inom romarriket så kom de senare att kallas kristna.[2] Tacitus skrev följande om de kristna:

…hatade människor som hopen kallar kristna… Deras ledare Kristus hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus, och deras fördärvbringande vidskepelse som kvästs för tillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden, dit alla gräsligheter, all sedeslöshet strömmar samman och vinner anhängare.[3]

Genom, bland andra, den före detta judiska farisén Saul (även kallad Paulus) kom kristendomen att spridas ut över mindre Asien, den grekiska världen och Rom. Paulus skriver själv i sitt brev till Galaterna om sitt liv som lagtrogen fariseisk jude, innan han blev en så kallad jesusmessiansk jude eller kristen:

13Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. 14I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.[4]

Plinius den yngre som var ståthållare i Bithynien-Pontus skrev ca 111-114 e.Kr. om de kristna att:

…de brukade samlas till Kristi ära såsom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukar de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid (Apg 11:26).[5]

Men trots att det bedrevs kristen mission runt omkring i det romerska riket under det första århundradet e.Kr. så fanns det ändå kvar Jesusmessianska judar i Jerusalem både före och efter det judiska kriget år 70 e.Kr. Den förste ledaren för Jerusalemförsamlingen utöver Petrus anses ha varit Jakob, Jesus köttsliga bror. Josefus skriver om Jakob i samband med att han blev dödad under Albinus tid som ståthållare (62-64 e.Kr.):

”Festus var nu död, och Albinus var men på vägen, så samlade han sanhedrins domare, och ställde Jakob som var bror till Jesus som kallades Kristus inför dem, och några andra, och när han hade format en anklagelse mot dem som överträdare av lagen, överlämnade han dem till att bli stenade…(Joseph AJ 20.9.1).[6]

Eusebius, som skrev den första kyrkohistorien, talar om att folket i den Jesusmessianska Jerusalemförsamlingen lämnade Jerusalem och flydde till Pella i Pereen innan det judiska kriget mellan judarna och romarna kulminerade år 70 e.Kr. och därmed räddades från undergång (Euseb. Hist. 3. 5). Historiciteten i berättelsen om flykten till Pella har diskuterats och man har bland annat menat att zeloterna i Jerusalem bevakade folket så hårt att det skulle varit omöjligt för Jerusalemförsamlingen att fly till Pella. Ray A. Pritz har dock bland annat visat på att Jesefus trots allt talar om att judar flydde från Jerusalem ända fram till slutstriden mot romarna.[7] Vilket sammantaget gör berättelsen om flykten till Pella fullt möjlig och historiskt relevant. Bortsett från denna problematik så kan vi ändå konstatera att Eusebius talar om de olika ledarna i Jerusalemförsamlingen även efter kriget mot romarna, vilket visar på att en judiskkristen församling med omskurna judiska ledare fanns kvar i Jerusalem fram till Bar Kokhbaupproret 135 e.Kr.:

Av nedteckningar har jag dock funnit att det fanns femton biskopar i obruten följd fram till Hadrianus belägring av judarna. Man säger att alla var av hebreisk härkomst och att de hade mottagit kunskapen om Kristus i oförfalskad form; omdömesgilla personer då judarna gick under i svåra krig efter ett nytt avfall från romarna (135).3Efter den tiden fanns det inte längre några omskurna biskopar och därför vill jag räkna upp dem från första början. Den förste var Jakob, som kallades Herren broder, den andre Symeon, den tredje Justus, den fjärde Sackeus, den femte Tobias, den sjätte Benjamin, den sjunde hade ansett dem värdiga biskopsämbetet. Hela deras församling bestod av troende hebreer ända från apostlatiden till nederlaget Johannes, den åttonde Mattias, den nionde Filippos, den tionde Seneca, den elfte Justus, den tolfte Levi, den trettonde Efres, den fjortonde Josef, den femtonde och siste Judas. Så många biskopar fanns det i staden Jerusalem fram till den tid vi talat om, och alla var omskurna (Euseb. Hist. 3. 5).[8]

 

Noter:

1 Zetterholm, 2007, xxii. eskatologisk, grek eschaton ’ytterst’, lärn om den yttersta tiden, Beskow, 1999, 58, samt Apokalyptisk grek Apokalypsis,’avslöjande’ genom himmelsk uppenbarelse, Beskow, 1999, 20-21.

2 Apg 11:26: ”det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

3 Tac. Ann. 15. 44, svensk översättning av Bertil Cavallin, 1968, 151.

4 Gal 1:13-14.

5 Plin. Tra. 10. 96, svensk översättning av Axel Mattsson, 1983, 280-282.

6 Egen svensk översättning från engelskan, William Whiston, 2006, 538.

7 Pritz, 1992, 122-127, här diskuteras även problematiken med att Pella var en ickejudisk stad och att Josefus omnämnande av strider och mord på judar i de olika städerna. Men Pella är omnämnt i knappa ordalag (BJ 2. 18. 1.). och bör därför inte varit så omfattande, dessutom vet vi inte när Jerusalemförsamlingen kan ha flytt. Flykten kan ha genomförts efter att striderna var slut. Ray Pritz menar även att det kan ha funnits en kristen befolkning i Pella som kunde hjälpa och ta emot de jesusmessianska judarna från Jerusalem.

8 Svensk översättning från originalspråket av Olof Andrén, 1999, 119-120.