En översikt över den judiska historien

Josefus, en judiskromersk historiker

Filon från Alexandria, en filosof och judisk ledare

Description: Description: Description: Jerusalem

En historisk översikt av den judiska politiskreligiösa utvecklingen under olika härskare

Efter det enade kungarikets tid delades Israel i två riken med olika kungar och fick därmed en tudelad historia från 900-talet f.Kr. och framåt. Dessa riken kallades det ”norra riket” (Israels rike) samt det ”södra riket” (Juda rike).[1] Assyriska inskriptioner visar att Israels kung Ahab var med och krigade mot Salmaneser III 853 f.Kr. och att Juda kung Jehu frambar skatt till den samme Salmaneser III år 841f.Kr.[2] De delade rikenas historia avbröts dock efter att Samaria hade belägrats av Assyriska riket 722 f.Kr. och slutligen föll för denna starka krigsmakt under Sagon IIs regeringstid (721-705 f.Kr.).[3] Huvudstaden Samaria hade byggts av Israels kung Omri (876-869 f.Kr.) den tidigare nämnda kung Ahabs (869-850 f.Kr.) far.[4] Nästa rike som skulle dominera främre Orienten var Mederna och Babylonierna vilka skulle sätta stop för Assyriens välde med Nineves fall 612 f.Kr.[5] Juda rike med Jerusalem och dess tempel skulle dock bestå tills den nybabyloniska kungen Nebukadnessar IIs (604-562 f.Kr.) styrkor angrep Jerusalem. En första deportation av det ledande skiktet judar genomfördes 597 f.Kr., men Jerusalem föll slutligen och det judiska templet förstördes 587 f.Kr. Resten av de ledande judarna deporterades därmed till Babylon,[6] vilket inledde vad som brukar kallas den babyloniska fångenskapen eller den judiska exiltiden.

    Den persiske Kyros skulle senare besegra Medien och därefter övervinna Babylonien 539 f.Kr. vilket inledde det persiska rikets dominans.[7] I samband med detta maktskifte fick judarna möjlighet att återvända till Jerusalem. Bibelböckerna Esra och Nehemja talar om hur judarna återvände, byggde upp stadens murar och dess tempel.[8] Esra kom till Jerusalem ca. 458 f.Kr. och ordnade det religiösa livet. Nehemja fick ca. 445 f.Kr. tillåtelse av Artaxerxes (ca. 464-424 f.Kr.) att återvända och bygga upp Jerusalems murar.[9] Joseph Blenkinsopp skriver att judendomen som vi känner den idag har sitt ursprung under de 200 åren av persisk-iranskt välde (539-331 f.Kr).[10] Därmed blir den äldre efterexiltiden avgörande och konstituerande också för den judendom vi möter i källorna kring andra hälften av den hellenistiska epoken, samt det första århundradet efter Kristus. Seth Schwartz menar även att de östra medelhavsväldenas härskares tendens att styra autonoma regioner genom lokala styresmän gradvis har lett till att det judiska samhället har förenat sig i Palestina. Den svaga centrala styrningen under den senare delen av det andra judiska templets tid har även lett till att diskursen om den normerande judendomen varit konstant aktuell bland de skriftlärda, prästeliten och den religiösa undereliten. Man sökte minska klyftan mellan den normerande judendomen och folkets faktiska levnadsmönster. Vidare sägs att uppkomsten av den judiska apokalyptiska litteraturen, med start under 300-talet f.Kr., påvisar att denna religiösa elit var konstant engagerad i att judaisera de ideologiska systemen hos det judiska folket.[11] 

 

Hur enhetlig var judendomen under det första århundradet?

Det fanns ett flertal olika religiösa grupperingar och inriktningar med olika fokus bland judarna under det första århundradet e.Kr. Sadducéernas parti kom ur den högprästerliga och aristokratiska delen av Israel och man var generellt intresserad av politisk anpassning till den helleniserade och romerska makten .[12] Det var dock endast en mindre del av dem som tillhörde det ledande religiösa skiktet, men bland de ledande fanns skriftlärda och högre präster.[13] Sadducéerna hade ett relativt stort politiskt inflytande. Då de innehade de högsta prästerliga ämbetena så var det tempeltjänsten som stod i deras religiösa intressefokus.[14] De karaktäriserade en form av religiös konservatism, med politisk beredskap att liera sig och ha djupgående kontakter inom de hellenistisk-romerska kretsarna i landet.[15] De var därför öppna för samarbete med de olika makthavarna och härigenom var de lojala med romarna.[16]

    Sadducéerna använde hela Tanak och inte endast Toran i strikt mening, men de avvisade emellertid den fariseiska tolkningstraditionen med den parallella muntliga traditionen till Toran. Därtill var deras tolkning av Toran konservativ på så sätt att de förnekade de dödas uppståndelse eftersom de inte ansåg sig finna belägg för denna lära i Moseböckerna.[17] De trodde inte på själens odödlighet och därmed inte varken på straff eller belöningar i Hades (Joseph BJ 2. 8. 14.). Deras skrifttolkningsprincip var därmed begränsad till en strikt tolkningsram utifrån deras dogmatiska förståelse av Toran, oavsett vad de övriga skrifterna Neviim och Ketuvim sade. Därmed kom de religiöst att stå i konflikt med fariséerna. Denna konflikt kan vi se på många ställen i Nya Testamentet, exempelvis i Apostlagärningarna. Sadducéerna sägs där inte tro på de dödas uppståndelse, änglar eller andar, vilket exempelvis kan ses då Paulus stod inför det stora rådet Sanhedrin: [18]

 

6Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadducéer och en annan del fariséer höjde han rösten och sade till rådet: ”Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariséer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.7När han sade så utbröt ett gräl mellan fariséerna och sadducéerna, och man delade sig i två läger. 8Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariséerna tror på allt detta. 9Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariséernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: ”Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.10Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen. (Apg 23:6-10)

 

Fariséerna ville vara föredöme för det judiska folket, ett liv i renhet, för att guds vilja skulle kunna förverkligas med det judiska folket. Man strävade efter att foga hela sitt liv efter de judiska skrifterna Tanak. Med detta mål blev det mycket väsentligt att utbilda skriftlärda och lagkunniga med en fariseisk religiös inriktning. Fariséerna var öppna för förnyande tolkningar av skrifterna i motsats till sadducéerna som var mera konservativa. Antalet fariséer var ca 6000 enligt Josefus (Joseph AJ 18. 2. 4) men deras inflytande var däremot betydligt större än deras numeriska antal. De var etiskt noggranna, minutiöst noga med tiondegivande, att fasta, att ge allmosor och med bönerna. Politisktreligiöst så såg de ytterst Israel som en teokrati, men de höll sig oftast borta från en religiös aktivism, så länge inte deras religiösa liv och tro hotades.[19]De kan därför anses varit i grunden politiskt pragmatiska i sin huvudfåra och därmed i praktiken samarbetsvilliga med den romerska makten. Fariséerna traderade och lärde folket den muntliga lagen förutom den skrivna judiska lagen, den muntliga lagen kallades i Nya Testamentet för ”fädernas regler” (Mark 7: 3-4). De bedrev även judisk mission för att vinna proselyter till den judiska religionen (Matt 23: 15).[20] Inte minst Josefus skrifter visar på det stora antal ickejudar som blev proselyter eller supportrar för den judiska religionen under första århundradet inom romarrikets gränser.

    Esséerna var den tredje religiösa grupperingen som Josefus omnämner som en judisk filosofisk skola bland judarna under hans tid. Denna gruppering vinnlade sig om att leva ett liv i rituell renhet med långtgående helighetsideal och höga krav på en disciplinerad livsföring. Man levde i egendomsgemenskap med gemensamma måltider och hade ett delvis hierarkiskt system.[21] Esséerna levde ett enkelt liv med dagen fylld av arbete, man hade enkla kläder, använde inte olja och höll hårt på sabbaten.[22] De levde i stillhet och talade inte mer än nödvändigt och studerade olika skrifter som ansågs vara till nytta för både kropp och själ. Innan någon ansågs vara värdig att introduceras i ordern fullt ut fick aspiranterna förmodligen genomgå tre års prövning för att se om deras karaktär klarade reglerna för gruppens levnadssätt. Medlemmarna fick inte avslöja några av gruppens hemligheter eller läror för utomstående, även om det skulle kosta dem livet så måste de tiga om allt detta. Innan någon togs upp i gruppen och fick delta i den gemensamma måltiden så måste denne avlägga en ed i vilken man bl.a. lovade att hata den orättfärdige och att kämpa tillsammans med den rättfärdige. Därtill lovade man att vara trogen alla, speciellt de som styrde, eftersom ingen ansågs kunna komma till makten utan Guds ingripande (Joseph BJ 2. 8. 2-13).[23] Det sistnämnda påståendet av Josefus har diskuterats huruvida man med uttrycket ”de som har makten” (Joseph BJ 2. 8. 7),[24] här avsåg de styrande inom esséernas egna kretsar eller om detta ska appliceras på de yttre makthavarna dvs. på den romerska makten. Steve Mason lutar åt en tolkning där skriftstället anses hänsyfta på esséernas inre styresmän, men han nämner ändå att det språkligt sett inte finns några hinder för en tolkning där detta textställe anses hänsyfta på den romerska makten.[25]  I detta sammanhang måste dock nämnas att oavsett vilken tolkning man väljer av just dessa specifika ord i Josefustexten så talar dock hela sammanhanget om att alla de tre nämnda religiösa grupperingar som Josefus beskriver stod i kontrast mot en ”fjärde sekt”. Denna judiska sekt leddes av en viss Judas från Galiléen och dennes huvudbudskap var att det var fel att betala skatt till romarna, eftersom man endast ville erkänna Gud som herre och ingen annan mänsklig makt. Josefus skriver om Judas:

 

Denna man var en sofist med sin egna speciella skola, vilken inte hade något gemensamt med de andra.[26] (Joseph BJ 2. 8. 1)

 

Med detta kan vi se att judendomen inte var så enhetlig under det första århundradet utan att det fanns flera olika skolor eller grupperingar som omnämns av Josefus. Trots detta så kan man ändå se att det fanns en förenande judisk religiös kärna hos dem alla där Toran, den monoteistiska tron på Jahve osv. var förenande, även om man tolkade och betonade olika skriftställen på olika sätt.

 

Noter:

1 Schultz, 1980, 143, Harris, 2006, 42, Albrektson & Ringgren, 1983, 50-51.

2 Schultz, 1980, 144.

3 Albrektson & Ringgren, 1983, 57, I Sargon II annaler kan vi läsa: ”Samaria belägrade och erövrade jag.

27 290 personer, som bodde där förde jag bort. Folk från länderna, som mina händer tagit som krigsfångar, lät jag bo där. Mina ämbetsmän satte jag som ståthållare över dem, och skatt och tribut ålade jag dem.”, svensk översättning: Albrektson & Ringgren, 1983, 57.

4 Albrektson & Ringgren, 1983, 52.                                                                           

5 Van De Mieroop, 2005, 250, (Medien och Babylonien allierade sig och kom sedan att attackera Nineve och inta denna stad 612 f.Kr.).

6 Albrektson & Ringgren, 1983, 71.

7 Van De Mieroop, 2005, 268.

8 Nehemja talar om ett register på dem som återvänt från Babylonien, vilket sammanlagt anges till ca. 50 000 personer, Neh 7:66, Schultz, 1980, 229.

9 Albrektson & Ringgren, 1983, 80-81.

10 Blenkinsopp, 2009, 228.

11 Schwartz, 2004, 98-99.

12 Gerhardsson, 1982, 241.

13 Saarisalo & Hedegård, 1958, 966-967.

14 Gerhardsson, 1982, 241.

15 Ragnarsson & Ivarsson, 1987, 405

16 Gerhardsson, 1982, 241, Ragnarsson & Ivarsson, 1987, 404-405. Tanak, den hebreiska bibeln som består av tre huvuddelar, Toran (lagen, de fem Moseböckerna), Neviim (profeterna), Ketuvim (skrifterna). Neviím består av Josua, Dommarboken, 1-2 Samuelsboken, 1-2 Konungaboken, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, och Tolvprofetboken dvs. Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Mala, Ketuvim består av: Psaltaren, Ordspråksboken, Job, Höga Visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, 1-2 Krönikeböckerna, Naniel, Esra, Nehemja, Tanakh: The Holy Scriptures, 1997, (contents/preface).  

17 Det stora rådet, Sanhedrin, av grek synedrion, dvs. ”råd”, detta var judarnas högsta inomjudiska styre och domarsinstans under romersk tid, detta bestod av: a/översteprästen, b/”de skriftlärda”, c/ ”de äldste”, totalt oftast 71 medlemmar, dessa kom från det högre prästerskapet, de högt utbildade skriftlärda samt de aristokratiska familjerna, Saarisalo & Hedegård, 1958, 654, NE, hämtat på internet den 2010-05-26,  http://www.ne.se/lang/sanhedrin

18 Gerhardsson, 1982, 240.

19 Saarisalo & Hedegård, 1958, 295.

20 Gerhardsson, 1982, 242.

21 Mason. 2008, 93.

22 Nya Testamentet nämner aldrig esséernas parti explicit men i Matt 5: 43-44 påminner ett av jesusorden om esséernas lära om att hata den orättfärdige: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. 44Men jag säger er: älska era fiender…”. Vilket harmonierar med esséernas lära, enligt Josefus redogörelse: ”…hata den orättfärdige och nöj dig tillsammans med de rättfärdiga.”, Joseph BJ 2. 8. 7, egen svensk översättning från engelska översättningen av Mason, Steve, 2005, 113. Ordet i Matteusevangeliet kan anspela på och gå emot denna typ av judisk religionsinriktningen och tro som esséerna stod för eftersom dessa ord inte var förenliga med den skriftliga judiska lagen som säger att: ”…du ska älska din nästa som dig själv.”, 3 Mos 19:18, 2 Mos 22: 21.

23 Egen svensk översättning av Steve Masons engelska översättning: ”Så han alltid bevarar trohet till alla, speciellt mot de som har makten, för utan Gud är det inte möjligt för någon att få makt, och därför ska han behålla makten, han ska aldrig smäda hans auktoritet…”, Mason, 2005, 113

24 Mason, 2008, not 870, 113-114.

25 Egen svensk översättning från Steve Masons engelska översättning, Mason, 2008, 82.