En översikt över den judiska historien

Josefus, en judiskromersk historiker

Filon från Alexandria, en filosof och judisk ledare

Presentation av Josefus, hans liv och gärning

Josefus var jude och föddes under det år då Gaius tillträdde kejsartronen1 (37 e.Kr.). Hans släkt var av nobla anor, av prästerlig släkt, hans mor var av kungligt blod genom sitt hasmonéiska2 ursprung3och hans far Matthias var bland de mest framstående i Jerusalem. Josefus växte upp tillsammans med sina båda föräldrar och sin bror Mattias i den heliga staden, där han under sin utbildningstid utmärkte sig genom sin läraktighet och stora förståndsutveckling. Han blev känd för sin bokstavskärlek och anlitades redan som fjortonåring av översteprästen och de ledande männen i staden i tolkningsfrågor av den judiska lagen (Pentateuken dvs. Moseböckerna).

    När Josefus blivit sexton år blev han lärjunge till en viss Bannus, en judisk asket som levde i vildmarken där han ägnade sig åt stränga andliga övningar. Med denne levde Josefus i tre års tid och därefter blev han som nittonåring en av de ledande fariséerna i Judéen.4

När Josefus hade genomlevt sitt tjugosjätte levnadsår (64 e.Kr.) blev han utsedd att fara till Rom för att söka frige ett antal judiska präster som blivit fängslade och förda inför kejsaren pga. en ringa anklagelse, under tiden då Felix varit prokurator i Judéen.

     På sjöfärden mot Rom råkade Josefus ut för ett skeppsbrott, men räddadades till slut av ett skepp från Cyrene och blev därigenom förd till Puteoli. Josefus blev sedan vän med en av Neros favoritskådespelare, vilken var av judiskt ursprung. Denne presenterade och introducerade Josefus för Neros hustru Poppaea. Hos henne vann Josefus insteg och såg till att försäkra sig om frigivandet av de judiska prästerna innan han for tillbaka, åtföljd av stora gåvor från kejsarinnan.5

     Suetonius skriver att Nero älskade Poppaea oerhör,t men att han trots detta senare kom att sparka henne till döds på grund av hennes förebråelse då denne kommit hem sent från en kappkörning.6Men det intressanta i detta sammanhang är att Josefus beskriver Poppaea Sabina som en religiös kvinna,7eller mera exakt översatt av Louise Feldman som översätter detta ord med sympatisör8/9 (till judarna/judendomen), även om T. J. Cadoux ser detta påstående av Josefus som problematiskt.10 För om vi ser till Tacitus generella beskrivning av Poppaea så får man en bild av en vacker, mycket begåvad men dock en mycket lösaktig kvinna, som inte drog sig för att manipulera och använda sin skönhet och slughet till sin egen fördel.11 Men denna moraliserande beskrivning av den till Nero blivande hustrun behöver ju inte utesluta möjligheten att Poppaea verkligen var eller blev en judisk ”sympatisör”. Hela detta resonemang grundar sig om möjligt i dessa forskares olika syn på och omfattningen av judisk proselytism under antiken. Feldman anser generellt att det finns anledning att betona de judiska strävanden efter proselytism, konvertiter samt sympatisörer dvs. en judisk missionsverksamhet, under antiken.12 Denna fråga är principiellt dock viktig att ha med sig då vi skall studera Josefus, hans liv, hans intention med sina skrifter samt överhuvudtaget rörande hela frågeställningen kring förhållandet, attityden, mellan Judar och den grekiskromerska världen under det första århundradet.

    Då Josefus kom tillbaka till sitt land efter sin resa till Rom så beskriver denne i sin självbiografi att han fann en utbredd vilja och förhoppning om en revolt mot Rom. Josefus försökte dock att stävja ett uppror genom att söka övertyga dem om den romerska maktens militära överlägsenhet. Han varnade dem för att utsätta sig själva, sina familjer och sitt land för en väpnad konflikt, men dessa desperata mäns vansinne blev dock Josefus övermäktigt.13

Detta mynnade så ut i det omtalade judiska upproret, kriget med romarna, från 66 e.Kr. och framåt. Josefus beskriver därefter i Vita hur detta fortlöper, om sitt eget förhållande till de inblandade, utifrån det egna perspektivet.

     Josefus blev därefter utsedd att leda det judiska försvaret i Galiléen, detta militära uppdrag ändades dock under Neros trettonde regeringsår (67 e.Kr) då Jotapata intogs och krossades under Vespasianus befäl.14 Josefus upptäcktes från sitt gömställe och tillfångatogs, men bad då om att få tala med Vespasianus, Titus, samt två vänner enskilt:

 

        Vespasianus, du tror dig i mig hafva gjort blott en vanlig krigsfånge, men jag kommer till dig såsom

          en förkunnare af vigtiga saker….Du tänker att sända mig till Nero? I hvad afsigt? Tror du månne, att  

          hans efterträdare, som före dig bestiga tronen, komma att behålla den länge? Nej, Vespasianus, du  

          kommer att bli kejsare och envåldshärskare, du äfvensom din son. Låt nu fängsla mig än hårdare och

          förvaras för din räkning….En af fältherrens vänner som var närvarande vid det hemliga

          samtalet….sade han, det han nu yttrat icke något annat än ett lättsinningt skämt, för att rädda sig från

          fiendens hämnd….15

 

Suetonius skriver likaså om Josefus öde:

 

        Då Josephus, en av hans förnäma krigsfångar, blev kastad i fängelse, försäkrade denne bestämt att

          samme man som fängslat honom inom kort skulle ge honom friheten, men först sedan han blivit

          kejsare.16

 

Vi har ytterligare en utsaga angående Josefus från en annan romersk historieskrivare Dio Cassius, vilken skriver att en jude som hette Josefus tidigare blivit tillfångatagen och fängslad av Vespasianus skämtade och sa till denne att du må fängsla mig nu men om ett år från och med nu, när du blivit kejsare kommer du att frige mig.17

    Josefus blev trots sin fångenskap väl omhändertagen, om detta vittnar alla tillgängliga antika källor. Då Vespasianus begett sig tillbaka till Rom och då Titus skulle slutföra sitt uppdrag och slutligen inta Jerusalem försökte denne in i det sista att få de upproriska judarna att kapitulera. Han lät även Josefus verka som talesman och medlare i hopp om att han skulle vinna insteg hos sina landsmän genom att tala till dem på deras eget språk. 18 Då detta ändå inte lyckades så brändes templet ner, plundrades och Jerusalem jämnades med marken (70 e.Kr.).19

     Josefus lyckades dock därefter att utbedja sig om några av hans landsmäns frigivande. Han mottog även som gåva en del heliga böcker (som beslagtagits under kriget) samt fick sin egen bror och femtio vänner frigivna efter begäran. Josefus beskriver även att, innan han han fick fara med Titus till Rom, fick vara med att befria ytterligare 190 personer.20

   Då Josefus kom till Rom så blev han välvilligt mottagen och genom Vespasianus försorg försedd med boende, men blev därtill hedrad genom att bli tilldelad romerskt medborgarskap, fick skydd från judiska fiender, ett pensionsunderhåll, samt en bit land i Judéen.  Därefter gifte han om sig, med en judinna från Kreta vilken hade framstående föräldrar och hon födde honom därefter två söner. 21

    Det var alltså utifrån denna position i Rom som Josefus därefter kom att skriva sina historiska och apologetiska böcker. Josefus dog efter 100 e.Kr., exakt när vet man inte.22

 

Presentation av Flavius Josefus skrifter

Det första verket som kom ur Josefus hand var Bellum Judaicum, detta bokverk började han att skriva kring 71 e. Kr. Steve Mason påpekar att den sista kronologiska händelsen som återges i Bellum Judaicum är då Vespasianus byggde ett fredstempel23 75 e.Kr. 24

Genom Josefus förord till Bellum Judaicum vet vi att detta verk först skrevs på hans landsmäns språk, arameiska (av detta finns inget bevarat) och därefter sändes till judarna ovanför Eufrat, Assyrien, bland Parther, Babylonier och till Arabien. Men han översatte sedan dessa böcker till grekiska och delgav därmed den grekiskromerska världen denna historiebeskrivning om judarnas krig mot romarna.25

    Att Bellum Judaicum blev färdigskrivet på grekiska innan 79 e.Kr. är givet då Josefus presenterade verket inför både Vespasianus (d. 79 e.Kr.) och Titus.26 I detta sammanhang (Joesph Vit. 361-364.) berättar Josefus även om Titus vilja att det skulle vara dennes verk som skulle vara den auktoriserade versionen av händelserna och Titus satte även sin signatur på verket samt gav order om att detta skulle publiceras. Josefus hade både varit ett ögonvittne till händelserna kring det judiska kriget mot romarna samt själv deltagit som militärledare på Judarnas sida. Redan under händelsernas gång, då han var fängslad skrev han nogsamt ner vad som hänt och hände då han undfick löpande information i det romerska lägret om utvecklingen, inklusive upplysningar från judiska desertörer.27

    Det skulle därefter dröja ganska många år innan Josefus skulle utge nästa historieverk 

Antiquitates Judaicae, kring 93 e.Kr., (det trettonde året av Domitianus regering). 28 Detta verk skrevs på grekiska och behandlar hela den judiska historien29 fram till kejsar Neros tolfte regeringsår (66 e.Kr.).30 Detta verk som är författarens mest omfattande, på tjugo böcker, vilka  är skrivet för en grekisk läsekrets och  är något av en parafras/tolkning av den hebreiska bibeln31 tillfogat vissa apokryfiska skrifter och andra historiska källor.32

    Det påföljande verket Vita är en av Josefus skriven självbiografi. Utifrån denna skrift får vi en historisk stomme till händelserna i Josefus liv samt den, utifrån hans egna perspektiv, beskrivna rollen i det judiska kriget mot romarna. Vita är förövrigt skrivet som ett appendix till till Antiquitates Judaicae.33 Denna självbiografi förklarar inledningsvis hans nobla, prästerliga samt religiösa ursprung, rötter och inriktning. Vilket förmodat ansågs skänka legitimitet och än bättre trovärdighet till författaren och dennes historieverk. Men i denna bok går Josefus även i polemik med en viss judisk man Justus, vilken också han skrivit en historieskildring kring det judiska kriget mot romarna. Josefus anklagar denne starkt för att ha skrivit om detaljer som denne inte kunnat ha full kännedom om34, samt att Justus inte publicerat sitt verk förrän kejsarna Vespasianus,Titus och kung Agrippa II, mfl. dött (tjugo år efter att verket blivit klart, dvs. efter 93 e.Kr.), vilka var viktiga vittnen till händelserna. Josefus publicerade däremot sin krigshistoria då alla dessa vittnen levde och kunde bestyrka sanningshalten i berättelsen. 35

    Den sista i raden av Josfus skrifter är Contra Apionem vilken är en starkt apologetisk skrift till försvar för den judiska historien, religionen och folket. Om Gunnar Haalands teori stämmer så är denna skrift, i två böcker, skriven under kejsar Domitianus senare levnadsår (död 96 e.Kr.). Detta skulle därmed kunna innebära att denne  Epaphroditos, till vilken Josfus tillägnar sina verk Antiquitates Judaicae, Vita, samt Contra Apionem skulle kunna vara Neros frigivne, som till sist kom att dödas av kejsaren under dennes sista levnadsår.36

    Anledningen till att Josefus skrev detta postludium anger han i inledningskapitlet i bok I. Han omnämner först att Antiquitates handlar om judarnas extremt gamla historia, men att han observerat de många som diskrediterat sakframställningen i hans historia och istället lät sig influeras av individer med ont uppsåt, som framställt det judiska folkets historia som ungt. Detta på grundval av att de mest kända grekiska historieskrivarna inte omnämnt det judiska folkets historia. Som vittne ville han kalla alla de författare som ser de grekiska författarna som de mest pålitliga auktoriteterna angående den antika historien i sin helhet. Sedan påvisar Josefus istället, genom både grekiska och ickegrekiska källor, hur ung den grekiska historien i själva verket  är.37

    De äldsta handskrifterna av Contra Apionem, som finns bevarade,  är samtliga från 1100-talet, sammanlagt åtta grekiska handskrifter, varav sju går tillbaka på en dålig kopia av  Codex Laurentianus 69.22,38 vilken är den viktigaste källan. Denna har även en betydande lucka vid Joseph  Ap.II. 52-113, men här får man istället komplettera den grekiska texten med Cassiodorus latinska översättning från sjätte århundradet, för att får en fullständig grundtext att utgå ifrån. Den latinska översättningen är därtill värdefull i övrig filologisk forskning. Till detta finns även en tredje källgrupp vilken främst består av citat från Josefus texter i Eusebios Praeparatio evaangelica. Man saknar dock fortfarande en helt tillfredställande textkritisk utgåva av Contra Apionem.39

 

 

 

Noter

 

1 Joseph Vit. 5.

2 Hasmonéer var ättlingar till Hasmon (Hasman), mackabéersläktens stamfader. Benämningen används särskilt om de furstar som regerade över judarna under århundradet närmast f.Kr. Flera av dem var dessutom överstepräster, NE, se Internet hänvisning nr. 2.

3 Joseph Vit. 1-2.

4 Joseph Vit. 7-12.

5 Joseph Vit. 13-16.

6 Suet. Ner. 35.

7 Joseph AJ(a) 20. 8. 11.

8 Feldman, 1999, 902.

9 Fearing God, religious, se Liddell & Scott, 1996, 791.

10 Cadoux & Griffin, 2003, 1221.

11 Tac. Ann. 13. 45-46.

12 Feldman,1993, 445.

13 Joseph Vit. 17-19.

14 Joseph BJ (b) 3. 7. 338-339, (svensk översättning av N.J. Thunblad).

15 Joseph BJ (b) 3. 8. 375-376, (svensk översättning av N.J. Thunblad).

16 Suet. Vesp. 5.

17 Dio Cass. 66. 1. 4.

18 Joseph BJ(a)  5. 9. 2.

19 Joseph BJ(a)  6. 8. 1-5.

20 Joseph Vit. 419-420.

21 Joseph Vit. 422-427.

22 Mason, 2005, 53.

23 Joseph BJ(a)  7. 7. 7.

24 Mason, 2005, 64.

25 Joseph BJ(a)  preface, 1. 3-6. Se även kommentarer kring detta hos Mason, 2005, 64.

27 Joseph Vit. 361-364.

28 Joseph  Ap.1. 49-50.

29 Joseph AJ(a)  20. 11. 3.

30 Enligt författaren själv spänner denna över en period på ca. 5000 år, se Joseph Ap. 1. 1-2.

31 Joseph AJ (a) 20. 11. 2.

31 Josefus omnämner den hebreiska bibelns tre delar, dvs. fem böcker av Mose, tretton sk. profetböcker (historiska böcker), samt fyra hymnböcker, dvs. poetiska böcker. Dessa motsvarar de böcker som senare kom att kallas för kanoniska, det vill säga dagens judiska Tanak, vilket är det samma som det nuvarande protestantiska gamla testamentets trettionio kanoniska böcker. Vad gäller den numerära skillnaden mellan dagens 39 böcker och då Josefus i Ap.1. 39. omnämner 22 böcker, så var tex. första och andra Samuelsboken, mfl. förenade som en bok, varpå det totala antalet blev lägre än idag. Se mer om detta hos: Harris, 2006, 18.

32 Joseph AJ(a) preface, 2.

33 Mason, 2005, 121.

34 Joseph Vit. 357.

35 Joseph Vit. 358-364.

36 Haaland, 2006, 202.

37 Joseph Ap. I. 1-7.

38 Feldman & Levison, 1996, 250-251.

39Haaland 2006 7, samt Feldman & Levison, 1996, 6-7.