Messiansk judendom Paulus liv och tjänst Alexandria, olika typer av kristendom

 

Alexandria i Egypten, den historiska och teologiska kontexten; olika typer av kristendom

 

Alexandria var under det första århundradet e.Kr., tidigromersk tid, ett viktigt ekonomiskt och kulturellt center. Under hellenistisk tid hade staden blivit lärdomens och litteraturens högborg då de ptolemeiska härskarna starkt premierat och byggt upp den vetenskapliga verksamheten i museion samt det omtalade alexandrinska biblioteket.

    När vi således kommer in i det andra århundradet inhyser staden en mängd olika filosofiska lärare, det intellektuella livet pulserar i de lärdas kretsar. Det platonska arvet, i form av ”medelplatonismen” var vid denna tid levande och genomsyrade många hedniska filosofer samt därtill vissa kristna lärare.

    Valentinus utbildade sig i Alexandria, Valentinos kunde där ta del av hela den hellenistiska filosofins mångfald och många inriktningar. Där fanns även Filons skrifter tillgängliga, med dess judiskgrekiska filosofi.[1] Alexandria hade innan det judiska upproret 115-117 e.kr. varit ett judiskt center. Under Filons tid (d. ca. 50 e.Kr) var det ca. 30-40% judar i Alexandria (upp till 200 000).[2] Det är därför möjligt att Valentinus kom i kontakt med setiansk gnosticism under sin tid i Alexandria. Detta då den setianska gnosticismen förmodligen har utvecklats i en judiskplatonsk miljö, innan Valentinus föddes.[3]

    Vissa forskare har menat att den egyptiska kristendomen i ett tidigare skede varit uteslutande ”ickeortodoxt”, [4] detta motsägs dock bl.a. av att Irenaeus inkluderar Egypten då han talar om den allmänna kyrkans tro med orden ”one heart and one soul” i Adversus Haeresis 1.10.2.[5]

   Det tidigaste omnämnandet vi har om en kristen jude från Alexandria är Apollos, en i de hebreiska skrifterna kunnig man, som enligt Apostlagärningarna 18:24 kommit till Efesos, där denne undervisade noggrant om Jesus som Messias. Då han endast kände till Johannesdopet fick Paulus medarbetare Priscilla och Aquila ge honom noggrannare upplysningar om tron, de rekommenderade honom därefter inför de kristna i Achaia. Det tydligaste beviset på att Apollos inte förkunnade, en gentemot Paulus, avvikande kristendomstolkning därefter, ser vi genom att Paulus omnämner Apollos i positiva ordalag och därtill ser honom som sin medförkunnare av evangeliet.[6]

    Eusebios som skrev om den tidiga kyrkohistorien i Hist. Eccl. (312-325 e.Kr.),[7] omnämner den gnostiske läraren Basilides i Alexandria och skriver i detta sammanhang att en viss Agrippa Castors skriftliga vederläggningar av Basilides fanns bevarade under Eusebios egen tid samt att: ”Flera kyrkolärare stred vid den tiden (dvs. Basilides tid[8]) för sanningen och kämpade vältaligt för den apostoliska kyrkans lära”.[9] Detta tillsammans med flera andra antika källor vittnar därför om att det funnits både ickegnostiska och gnostiska kristna i Egypten i början av det andra århundradet.

 

Clemens av Alexandria och den grekiska filosofin

Clemens av Alexandria (ca. 150-211/216 e.Kr.) och dennes skrifter utgör det första mera väldokumenterade exemplet på en medelplatonskt färgad filosofi som kombinerats med den kristna tron.

    Clemens föddes i Athen och kom från ett hednisk hem, han utbildade sig och lyssnade till olika lärare, men flyttade senare till Alexandria där han träffade den kristna filosofen Pantainos[10](ca. 185 e.Kr.). Clemens såg Pantainos som sin allra bästa lärare i den kristna tron. Clemens fick senare överta föreståndarskapet för katekesskolan efter sin lärare Pantainos, han fick dock fly från Alexandria till Kappadokien år 202 e.Kr. [11] pga. förföljelsen under Septimus Severus mot de kristna.[12]

     Clemens höll fast vid den grekiska kulturen och litteraturen även då han blivit kristen, då detta var ett arv som han såg vara värt att bevara. Han ansåg i likhet med många andra kristna apologeter att Mose och de judiska skrifterna, vilka var äldre än den grekiska litteraturen, hade fungerat som inspirationskällor för både Homeros och Platon. Den grekiska filosofin och det hellenistiska arvet innehöll därför brottsstycken av den större gudomliga sanningen. Den grekiska filosofin fungerade därmed som en förberedelse för grekerna inför det fullkomliga evangeliet och sanningen som kom genom Jesus Kristus.[13]   

    Clemens av Alexandria skrev sin trilogi; Propreptikos (förmaning till hedningarna), Paedagogos (pedagogen), samt Stromateis (lapptäcket), mellan åren 195-202 e.Kr. Dessa böckers budskap riktar sig mot de ”gnostiska heresierna” på flertalet ställen. Jesper Hyldahl har visat på att det på goda grunder finns skäl till att se Clemens böcker som apologetiska.[14]

 

Clemens mot gnostikerna

Stromateis är till stor del vänt emot dessa ”heretiker”. Clemens ansåg att gnostikerna hade förlorat den kristna tron som styrande princip och låtit filosofisk spekulation omdefiniera deras kristna lära. Heretikerna kunde därför inte längre kallas kristna, då de hade åsidosatt Guds uppenbarelse till förmån för mänskliga påfund, de missbrukade således skriften. Clemens ansåg vidare att dessa endast utvalt tvetydiga utsagor i skriften för att kunna bringa dem i överensstämmelse med deras egna meningar. Men det var inte bara bibelskrifterna de ansågs ha missbrukat utan även det grekiskfilosofiska arvet. Heretikerna representerade en feltolkning av den antika litteraturen, exempelvis Markion beskylls för att ha missförstått Platon. På detta vis hade heretikerna distanserat sig från både filosofin och den kristna kyrkans lära.[15] Clemens angriper därför gnostikerna som förtalar den mänskliga kroppen genom att citera Platon:

 

           But since these falsely named[16] calumniate the body, let them learn what the harmonious mechanism

           of the body contributes to the understanding which leads to goodness of nature. Wherefore in the

           third book of the Republic, Plato, whom they appeal to loudly as an authority that disparages

           generation, says,  “that for the sake of harmony of soul, care must be taken for the body,” by which,

           he who announces the proclamation of the truth, finds it possible to live, and to live well.[17]

 

Skaparen av universum är god, därmed kan universum och denna jord inte ses som dålig eller ond, utan den är till för människans behov så länge hon lever och behöver göra bruk av den. Clemens skriver följande:

 

          And the command “to covet nothing,” not as if the things to be desired did not belong to us, does not  

          teach us not to entertain desire, as those suppose who teach that the Creator is different from the first  

          God, not as if creation was loathsome and bad (for such opinions are impious). But we say that the

          things of the world are not our own, not as if they were monstrous, not as if they did not belong to

          God, the Lord of the universe, but because we do not continue among them forever; being, in respect

          of possession, not ours, and passing from one to another in succession; but belonging to us, for whom  

          they were made in respect of use, so long as it is necessary to continue with them.[18]

 

Vi ser härmed att Clemens som i många stycken, ingått en långtgående allians med den grekiska filosofin (främst Platon) och den övriga hellenistiska kulturen, ändå betonar skillnaden mellan dem som anser att den materiella skapelsen är kommen av en ond skapargud, och den övriga kristna kyrkan. Detta lär oss att en kristen platoniker i Alexandria kring 200 e.Kr. kunde tolka och bruka Platon i opposition till dem som hade en gnostisk tolkning av den platonska traditionen.[19]

 

Origenes från Alexandria, hans liv

Nästa stora namn bland de Alexandrinska teologerna under 200-talet är Origenes (184/185-254/255 e.Kr.)[20], också han var präglad av den grekiska filosofin, främst Platon, medelplatonismen, nyplatonikern Ammonius Sakkas läror, samt pythagoreiska och stoiska skrifter.[21]

    Under den pågående förföljelsen av de kristna i Alexandria,[22] blev Origenes far Leonides halshuggen pga. av sin kristna bekännelse (201/202 e.K.r).[23] Origenes iver för det kristna evangeliet var så stark att hans mor fick hejda honom så att han inte självmant skulle kasta sig in i martyriet då hans far hade blivit fängslad.

    Hans far hade uppmanat Origenes som ung att studera bibelskrifterna framför den grekiska vetenskapen, men samtidigt guidat sin son i det grekiska studiet vilket lett till stor förtrogenhet med litteraturen. Den grekiska lärdom han hade tillägnat sig brukade han efter faderns död genom att försörja sig på sin undervisning.[24]

    Origenes förenade dock det platonska arvet med sin kristna tro, han hade bland annat lyssnat till nyplatonikern Ammonias Sakkas, (175-242 e.Kr.) som undervisade i Alexandria och var Plotinos lärofader, vilket Porfyrios (Plotinos elev) [25] senare vittnade om.[26]

    Då det saknades kristna lärare i Alexandria pga. av att de mördats eller flytt undan förföljelserna var Origenes ivrig att undervisa och stödja dem som kom till tro. Han blev som artonåring tillsatt som föreståndare för katekesskolan av biskop Demetrios och blev därmed efterträdare till Clemens.[27] Origenes var en ivrig bibelforskare, kunde Hebreiska i viss omfattning,[28] och skrev den sk. Hexapla (sexfaldig).  Hexapla var en slags textkritisk utgåva av GT, på så sätt att den förutom den vedertagna grekiska översättningen Septuaginta innehöll tre andra grekiska versioner,[29] samt den hebreiska texten med både hebreiska och grekiska bokstäver. Allt detta var samlat i sex parallella kolumner.[30]

    Origenes blev senare förvisad från Alexandria av den dåvarande biskopen Demetrius, detta ignorerades dock i Palestina så att Origenes kunde bosätta sig i Caesarea 231 e.Kr. Origenes dog efter ett oerhört produktivt liv 254/255 e.Kr., efter att ha blivit fängslad och torterad under kejsare Decius förföljelser mot de kristna (249-251 e.Kr.).[31]

    Samuel Rubenson har skrivit en artikel om den påföljande: Kampen om Origenes, där han ger en översikt av händelseförloppet som bl.a. utspelar sig mellan 393-404 e.Kr. då man inom kyrkans hägn stred om huruvida man skulle se på Origenes arv och skrifter. Striden innehöll många element, men vad gäller Origenes lära så var det framför allt; själarnas preexistens, det prekosmiska fallet, den apofatiska teologin samt läran om apokatastasis dvs. det slutgiltiga totala återupprättandet, inkluderat tom. djävulen, som kom att kritiseras efter Origenes död.[32]

 

Platonikern Origenes; mot gnostikerna

Genom Eusebios kyrkohistoria kan vi läsa om hur Origenes fick ta emot både filosofer och ”heretiker” som hört ryktet om Origenes skicklighet, vilket drev Origenes att än mer vilja lära känna ”heretikernas läror”, detta för att i likhet med sina företrädare vara väl rustad att kunna bemöta och vara till nytta för dem som sökte sig till honom.[33] Eusebios talar även om en valentinian som hette Ambrosius vilken lyssnade till Origenes undervisning och därmed lät omvända sig till ”kyrkans rätta lära”. Eusebios fortsätter: ” Talrika heretiker och många berömda filosofer lyssnade ivrigt på honom.[34]

    Origenes medelplatonska och utpräglade allegoriska kristendomstolkning i Principiis har kritiserats genom kyrkans historia, men vi kan dock se hur Origenes gick till starkt angrepp mot vad han ansåg vara ”heresier” i Principiis fjärde bok:

 

          Heretikerna har visserligen inte tvivlat på skrifternas gudomliga härkomst, men de tror att den

            Kommer från skaparguden (demiurgen), som judarna dyrkar, och eftersom skaparguden är

            ofullkomlig och inte god tror de att Frälsaren har kommit och förkunnat en mera fullkomlig Gud,  

            som enligt dem inte är skaparguden (demiurgen). Om denna har de i övrigt olika meningar. När de

            en gång avsagt sig skaparguden, som är den oskapade, ende Guden, har de hängett sig åt sina

            inbillningar och tänkt ut mystiska händelser, i vilka det synliga har blivit till och en del annat som är

            osynligt men som deras själar har gjort sig en bild av. De enfaldigare bland dem som är stolta över att

            tillhöra kyrkan, anser däremot att det inte finns någon högre än skaparguden, och det är en sund

            inställning. Men också de gör sig föreställningar om honom som man inte finner ens bland de mest

            råa och orättfärdiga människor.[35]

 

Vi ser här att Origenes i likhet med Clemens kritiserar de kristendomstolkningar som åtskiljer frälsarguden och skapelsens Gud, samt därtill anser skapelsens Gud vara ond. Men samtidigt kritiserar Origenes dem i inom den kristna kyrkan vilka skapat sig en groteskt antropomorf gudsbild, vilken han anser vara värre än de hedniska föreställningarna om gudomen.

    Vi kan därtill se på Origenes apologi Contra Celsum vilken är ett försvar och en vederläggning av medelplatonikern Celsus polemiska skrift mot den kristna tron: On the true Doctrin, vilken skrevs kring 178 e.Kr.[36] Celsos påpekar bl.a. att de kristna är uppsplittrade igenom olika läromeningar, men då svarar Origenes med att det finns många olika ”skolor” inom den grekiska filosofin, men att man för den skull inte generellt ser filosofin som förkastlig. Origenes går sedan till angrepp mot valentinianerna och de som kallar sig gnostiker, vilka han menar ha föranlett Celsos kritik om splittringar i den kristna läran:

 

           …the followers of Valentinus,—yet what does this avail against us, who belong to the Church, and

           who make it an accusation against such as hold that certain natures are saved, and that others perish in

           consequence of their natural constitution? And let it be admitted further, that there are some who give

           themselves out as Gnostics, in the same way as those Epicureans who call themselves philosophers:

           yet neither will they who annihilate the doctrine of providence be deemed true philosophers, nor

           those true Christians who introduce monstrous inventions, which are disapproved of by those who

           are the disciples of Jesus.[37]

 

Benämningen ”Gnostics” är i ovan stående fall, i sig, ett positivt begrepp men de som kallar sig ”gnostics” här gör detta med samma orätt som epikuréerna kallar sig för filosofer.[38] Epikuréerna förintar läran om försynen och är därmed inga sanna filosofer. På liknande sätt kan inte valentinianerna, och de som falskeligen kallar sig gnostiker kallas sanna kristna, då de ansågs ha introducerat monstruösa innovationer till den kristna tron. Dessa ”innovationer” förkastas enligt Origenes av dem som är lärjungar till Jesus. Vi ser härmed ett exempel på en kristen platoniker i Alexandria vilken var samtida med Plotinos, och själv hade lyssnat till

Ammonius Sakkas,[39] men därtill var kritisk mot gnostikernas sätt att tolka och använda sig av Platons texter.

 

 

 

Noter:

 

1 Layton, 1987, 217.  

2 Feldman, 1993,108, 489 (not 5). Filon anger i In Flaccum 8. 55 att två av fem kvarter var judiska, Alexandria hade vid denna tid totalt ca. 5-600 000 invånare. Hela Egypten hade totalt ca. 1 miljon judar, Filon. In Flaccum, 6. 43.

3Pearson, 2006, 182.

4 Pearson, 2006, 196-197. Pearson refererar bl.a. till Walter Bauers teori om en i begynnelsen uteslutande  ”heretisk” (gnostisk) kristendom i Egypten.

5 Pearson, 2006, 210, se även citat Irenaeus  Adv. Haer. 1.10.2. ”For the Churches which have been planted in Germany do not believe or hand down anything different, nor do those in Spain, nor those in Gaul, nor those in the East, nor those in Egypt, nor those in Libya, nor those which have been established in the central regions of the world. But as the sun, that creature of God, is one and the same throughout the whole world.” English translation of Roberts, Alexander ; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. I : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 331.

6 Apg. 18:24-28, 1 Kor. 1:12, 3:4-22, 16:12.

7 Eusebios kyrkohistoria skrevs i etapper från 312 e.Kr. men utgavs sedan i en fjärde utgåva efter Lucinos fall 325 e.Kr. se vidare Andrén, 1999, 17-18 (inledning).

8 Basilides var verksam i Alexandria ca. 132-135, men även tidigare, Layton, 417.

9 Eusebios, Hist. Eccl. IV. 7.4-6, svensk översättning av Olof Andrén, Skellefteå, 1999, 122.

10 Eusebios skriver i Hist. Eccl. V.10. om Pantainos stoiska bakgrund och hans iver för evangeliets spridning. Han blev föreståndare för katekesskolan i Alexandria.

11 Eusebios, Hist. Eccl. V. 11., Hyldahl, 2006, 209, Clemens, Strom. 1:1: ” When I came upon the last (he was the first in power), having tracked him out concealed in Egypt, I found rest. He, the true, the Sicilian bee, gathering the spoil of the flowers of the prophetic and apostolic meadow…” English translation of Roberts, Alexander ; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. II : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 301.

12 Eusebios, Hist. Eccl.VI.1.

13 Hyldahl, 2006, 216-218.

14 Hyldahl, 2006, 207-232.

15 Hyldahl, 2006, 229-230.; Clemens, Strom. VII.16.97.3-4; Clemens, Strom. VII.16.99.5; Clemens, Strom. VII.1.96. 2-3; Clemens, Strom. III.3. 21, 2.

16 οἱ ψευδώνυμοι, i.e., the Gnostic heretics.

17 Clemens, Strom. IV, 4, English translation of Roberts, Alexander ; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. II : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 412.

18 Clemens, Strom. IV, 13, English translation by Roberts, Alexander ; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. II : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 426.

19 Clemens skilde på det han kallade ”true Gnostic” och ”false Gnostic”, se exempelvis; … “true Gnostic”… so he who listens to the Lord, and follows the prophecy given by Him, will be formed perfectly in the likeness of the teacher—made a god going about in flesh. (allusion  2 Pet. 1:4) …And He leads us in the inspired Scriptures. Clemens, Strom. VII. 16. English translation of Roberts, Alexander ; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. II : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 553.

20 Chadwik & Edwards, 2003, 1076.

21 Eusebios, Hist. Eccl.VI.19.

22 Förföljelsen under Septimus Severus (193-211 e.Kr.).

23 Eusebios, Hist. Eccl.VI.1.

24 Eusebios, Hist. Eccl.VI.2.

25 Nyplatonikern Plotinos ca. 205-270 e.Kr, dennes elev Porfyrios levde ca. 239- ca.305 e.Kr..

26 Eusebios, Hist. Eccl.VI.19.

27 Eusebios, Hist. Eccl.VI.3.

28 ”Hur mycket hebreiska han kunde är oklart”, (SPB) Svenskt patristiskt bibliotek, band IV, (red. denna vol. Sten Hildal), Skellefteå, 2003, 21.

29 Aquilas verson, jämte Symmachos och Theodotions texter, se vidare: Eusebios, Hist. Eccl.VI. 16.

30 ”Hexapla”, 2008.

31 Chadwick, & Edwards, 2003, 1076-1077.

32 Rubenson, 1993, 57-73.

33 Eusebios, Hist. Eccl.VI.19.12-14.

34 Eusebios, Hist. Eccl.VI. 18. 1-2, svensk översättning av Olof Andrén, Skellefteå, 1999, 205.

35 Origenes, Principiis, IV, II, 1, svensk översättning (SPB) svenskt patristiskt bibliotek, vol. IV (red. denna volym; Sten Hildal), 2003, 31.

36 Hoffman, 1987, 29-33 (backcover).

37 Origenes, Contra Celsom, V, 61, English translation of Roberts, Alexander; Donaldson, James ; Coxe, A. Cleveland: The Ante-Nicene Fathers Vol. IV : Translations of the Writings of the Fathers Down to A.D. 325. Oak Harbor : Logos Research Systems, 1997, 570.

38 Epikuréerna  angreps ofta bland både hedniska och kristna platoniker, de kritiserades för; sin hedonism (av grek. hedone, njutning), sin lära att människans själ upplöstes med döden, läran att kosmos var ett resultat av slumpen och de ansågs därtill vara ateister och gudsförnekare. Epikuréerna trodde dock på att det fanns gudar men att dessa inte intresserade sig för människorna eller det kosmos i vilket människorna lever, ”Epicurus”, 2007, 260-261.

39 John Dillon påpekar att Origenes redan hade etablerat sig som lärare vid katekesskolan i Alexandria innan han sökte sig till Ammonius och därmed inte syftade till att konvertera till nyplatonismen från kristendomen, utan snarare till att lära sig den användbara ”teknisk-filosofiska” informationen. Men Dillon påpekar samtidigt att Origenes teologiska språk i vissa fall är mycket likt Plotinos, vilket beror på att båda två har ”druckit ur” samma medelplatonska källa ur vilken Plotinos nyplatonism föddes (läs; Numenius, Moderatus, Ammonius etc.), Dillon, 1992, 15-16.