Den antika gnosticismen Sethiansk gnosticism

Manikeismen

 

 

Manikeismen en gnostisk religion under senantiken

 

Manikeismen var en starkt synkretistisk religion som grundades av Mani (ca. 216-276/277 e.Kr.) kring 240 e.Kr. och blev från början en missionerande religion som spreds i snabb takt utöver det romerska riket. Mani såg sig som Jesus apostel och Parakleten (den heliga Anden) som sin tvillingsjäl, vilket innebar att han ansågs frambära den ultimata sanningen då han i praktiken ansåg sig vara den utlovade parakleten. Detta absolut dualistiska lärosystemet var influerat av zoroastrismen, gnostisk kristendom och buddism. Den utpräglade missionsinriktningen gjorde att man anpassade sig till den rådande lokala kulturen och utnyttjade denna för att på ett effektivt sätt kunna sprida sina läror. Manikeismen spreds utöver stora områden efter Manis död och kring slutet att 600-talet e.Kr. nådde den Kina. Läran blev en stor konkurrent till den alltmer etablerade kristna kyrkan, som såg manikeismen som en svår fiende och motståndare till kristendomen och dess ställning inom det romerska riket.

    Tidigare var forskningen till stor del hänvisad till de tidiga kyrkofädernas antiheretiska skrifter, men numera har man tillgång till ett större antal manikeiska skrifter och fragment bland annat från de så kallade Kellispapyrerna som grävts fram sedan 1986 i den egyptiska öknen (Dekhlah Oasis Project). Dessa skrifter innehåller mycket värdefull information om den manikeiska läran men också personliga brev ur vilka man kan få fram viktig kunskap om hur manikéerna i Egypten levde och tillämpade sin tro i det praktiska livet.    

    Den manikeiska psalm 246 (PsBk2. 54.7-55.15) kan sägas innehålla den manikeiska teologin i koncentrerad form. Inledningsvis är denna psalm svår att identifiera vem som är vad, inte minst då texten är skadad och därmed kan ha ”dolt” en vändning mellan olika röster. Men man kan ändå tolka texten så att ”Sonen” har skapats av ”den livgivande modern”; (rad 4: ”..me I bear up beneath a burden…). Hon, ”den livgivande modern”, (kindsman, twillingsjälen, dvs. parakleten, har i sin tur skapats av ”Den store Fadern”, Fadern som var sluten i sig själv, men vilken lät modern och sonen verka i det stora frälsningsdramat, genom att ”modern” sände ut ”Sonen” ut i universum. Detta ”ljusets” motdrag, att sända ut ”Sonen” gentemot ”mörkret”, vilket hade börjat att uppsluka ljusets rike inom sig, blir framgångsrikt även om Sonen visserligen splittras (15): ”…matter and her sons divided me up ….I mixed…”. Men detta ledde ändå till det positiva att alltet infiltreras/blandas av ljuset, vilket blev en början till möjliggörandet av den andliga frigörelsen. Sonen säger: ”I was life to them, but they were death to me…”(20), och det talas vidare om hur Sonen: “…bear up beneath a burden which is not my own..osv.(10). Detta resulterar då I att Sonen sedan finns I allt, vilket  kan ses i texten: ”I am in everything…” (25). Detta gör han för att fullfölja Faderns vilja (55) och: ”…the lights purify the life.”. Detta åtföljs av en uppmaning till den mänskliga själen/själarna att: ”Go aboard your ships of light and receive your glorious crown; and return to your kingdom…” (10). Psalmen avslutas sedan med: “Glory and honour to our lord Mani the living, (and his) holy elect…” (10, 15), vilket I sak förtydligar vad denna frälsningsväg betyder för de “utvalda” manikéerna (the holy elect). Med detta kan sägas att psalm 246 i stort täcker in den manikeiska soteriologin enligt ovan.

    Den manikeiska offermåltiden, agapemåltiden var viktig för de ”utvalda” bland manikeerna. Den kan endast förstås genom den manikeiska kosmologin/teologin. Sonen som hade blivit utsänd av den högsta Fadern genom modern och absorberats av mörkret infiltrerade trots detta hela kosmos i en slags ”panteistisk blandning” med det negativa mörkrets partiklar. Denna mytologi utgör grunden för den kosmiska befrielseprocessen, vilken består dels av en stor makrokosmisk del och en tillhörande/innefattande mikrokosmisk enhetsfunktion. Den makrokosmiska ”befrielse-destillatorn”, solen, med ambassadören månen (båda dessa i bokstavlig mening) och jungfru Maria samt Jesus är satta att separera och frigöra ljuset/sonen från mörkret. Solen skall frigöra/separera sonen/ljuset från det blandade kosmos ”heta djävlar” och månen skall verka som frigöringsmaskineri från de i kosmos inblandade ”kalla djävlarna” dvs. ”mörkret”. Men till dessa två kommer också de mikrokosmiska ”separatorerna/befriarna” i form av de manikeiska ”utvalda”, vilka genom sina starkt asketiska och regelstyrda liv, genom böner, prostrationer etc. samt genom det speciella rituella ätandet skulle verka som jordiska destillatorer. Genom dessa skulle ljuset/”det ljusa korset”/sonen frigöras från mörkrets fem element.

    Genom denna grundläggande teologiska kosmologi sågs människan som fångad/skapad/bunden av Saklas i den jordiska kroppen med dess begär/behov etc. men den mänskliga ”flamman” (som blivit grumlad av mörkret, ”röken”) bestod även av sin ljusa del och hade sitt ursprung i sonen/ljuset. Det var därför människornas (särskilt de utvaldas) uppgift att renas, förädlas till ”nya människor” och därmed fungera som befriare i ett kosmiskt frälsningsverk.

    I ljuset av detta blir så den manikeiska agapemåltiden en rituell ”befrielsemotor” i vilken de utvalda manikéerna genom sitt ätande frigjorde ljuset från mörkret i symbios med katekumenerna, som producerade/försåg de utvalda med livsmedel, så att denna befrielseprocess kunde fortgå. Den symbiotiska funktionen och relationen mellan de utvalda och katekumenerna ses bl.a. i Kellis brev 15: ”Greet warmly for me they who give you rest, the elect and the catechumens, each one by name”. De utvalda inledde med 25 prostrationer, katekumenerna ställde fram matvarorna på bordet (allusion till offer) och de utvalda gjorde efter måltiden 25 prostrationer, vilket rituellt fungerade som en enhet. Genom detta rituella ätande ansåg man att de ljusa partiklarna separerades och frigjordes från det i kosmos blandade mörkret. Den manikeiska offermåltiden kan därför kallas  för en kosmisk reningsritual.

Vidare finns i Kellisbrevet nr. 15 något signifikativt manikeiskt i uppmaningen att: ”..vara såsom Hjälparen (Mani som blivit ett med Parakleten) har sagt”, alltså att leva i harmoni med Manis bud och undervisning. Denna starka respekt för ”rättfärdighetens lärare” (Mani), skulle leda till att man levde ett rättfärdigt liv i enlighet med Manis religiösa reglemente, de sk. olika sigillen osv. Överhuvudtaget lades stor vikt vid lugn, anständighet och dygd samt ”stadighet”, dvs. fasthet, målmedvetenhet och ett fast sinnelag, utan sinnligheten och begärens besmittelse. Denna fasthet och dygd visar på centrala pelare i den manikeiska läran, att man inte skulle låta sig styras av begär, känslor och felaktiga bindningar eller leva ett obalanserat ”sinnligt liv”, utan med all kraft sträva mot lugn, måttlighet, dygd och perfektion. Därtill var den starka betoningen på andliga studier och skriftlig utveckling och perfektion typiska manikeiska drag.

 

Litteratur
Gardner, Iain. & Lieu, Samuel N. C. (red.), Manichaean texts from the Roman Empire,
Cambridge University Press, New York, 2004